The Last Stand.

Då var den här. Sista veckan.

Dags att börja samla ihop saker jag upplevt och lärt mig under min vistelse och försöka lämna det här stället så full av lärdom att jag bara kan köra igång när jag landar på Svensk mark.

I söndas kväll kom Steven hem från Costa Rica, solbränd, med ny energi och humöret på bästa nivå, vilket var precis det han och även jag behövde.
Under veckan har vi satt igång lite mer ordentligt. Både med att förfina mitt manus som jag planerar att ha helt klar innan jag åker härifrån, samt att jag både fått läsa färdiga manus och hittills ca 50 sidor av en 600 sidor lång bok om komposition som vart väldigt givande. Vi har även diskuterat saker som man först tyckte är så jätteuppenbart om hur viktigt ljus är och även diskuterat scener som jag planerar att göra i min film, både hur denna skall filmas och hur detta skall arbetas med i bland annat After Effects.

En annan del som vi pratade mycket om igår kväll (efter några öl såklart) var hur jag märkt att Steven genom tidens gång lite då och då om jag verkligen vill det här. Och jag tror inte att Steven frågar för att han tycker jag är dålig eller verkar som ett hopplöst fall. Men något i hans ögon säger ungefär ''Du anar inte vad du ger dig in på''. När jag frågade honom varför han sa så, så berättade han att ska man lyckas i den här branschen så måste man ge allt för det.

Det måste jag, mina vänner och familj vara väl medvetna om. Han berättade om hur han fick sälja alla sina 700 filmer och stereoanläggningar för att få ihop pengarna han behövde för att nå dit han ville. (Tror dessutom inte att han snackar skit om det med filmerna. Det var bland det första jag märkte när jag kom hit var hur lite filmer han som filmälskare hade. Jag har sett kanske 10 blu-ray skivor i hans hem och även en vanlig person har väl i alla fall ett 20-tal filmer i hyllan).

Varje fall han berättade om sin kamp för att komma dit han är och samtidigt att han är ganska trött på människor som själva inte inser vad som krävs. Och tror nog att han kan vara rädd att jag blir sån, för det är väldigt lätt hänt. Jag är i ett sådant tidigt stadium än att jag inte än fått känna på vad det egentligen krävs av en. Och när jag väl gör det kommer jag att lida igenom det eller ge upp. Och jag måste göra valet nu och stå fast för det. Förenklat så är det samma sak som det här:


För han frågade mig ''Are you ready to give up everything you have to reach your dream?'' på ett väldigt Amerikanskt vis. Och svart på vitt - ja det är jag.
Jag ser inte vad jag annars skulle göra. För varje dag som går så för jag intresse för något nytt, eller får tillbaka intresset för något jag tidigare förlorat. Jobba med After Effects var en ren pina för mig för 1,5 år sedan medans jag nu söker upp tutorials på egen hand för jag vill lära mig mer. Tror människor som Steven har den effekten på andra. Med rätt ljus, rätt mängd, rätt vinkel eller färg kan få vad som helst att se bra ut.

Så jag vet inte. Vart mycket att ta in denna veckan. Steven vet att han snart ska släppa mig lös och antar att han vill se till att jag vet vad som väntar. Så jag räknar med att denna sista veckan kommer att slå som en slägga.

Blev ett långt inlägg idag och hoppas att det gav något. Tanken var nu att jag skulle sova. Men droppar det och fortsätter jobba istället (Hade aldrig tänkt den tanken för ett år sen).

//KP

The wrap up.

Två veckor är allt som är kvar, men känns som om jag vart här i en evighet.
Och det ser jag på ett bra sätt. Att jag lyckats anpassa mig bättre än jag först trodde.

Sett och upplevt så mycket att jag har svårt att se att jag bara vart här i knappt 5 veckor. För att inte tala om allt som jag lärt mig - trots att Steven vart rätt upptagen med sina egna grejer. Så mycket som ska in. På en gång. Utan möjligheten att gå bakåt.

Så även fall jag lärt mig massor rent praktiskt såsom hur en story kan brytas ner och vilka regler dessa ska följa för att bli en lyckad berättelse, till tekniker för att måla storyboards till olika kompositioner under efterarbetet och så vidare så har mycket vart själva känslan av allting. Jag menar att jag är här, i Hollywood, på riktigt och träffa folk som jobbar inom det har vart minst lika givande som det tekniska.

Och precis som jag sa så är det väldigt mycket att ta in att jag har lite svårt att ta in allt på rätt sätt. Nog det som vart lite problem med Steven tidigare då vi inte riktigt förstått varandra. Nu har det vart relativt lugnt då Steven har vart borta i 2 veckor (han beräknas vara tillbaka på söndag). Jag har gjort de uppgifterna han velat att jag skulle göra men nu när jag är klar så börjar jag märka mina gamla vanor. Jag är lite den som konstant måste utmanas har jag märkt men nu när Steven inte kunnat göra det åt mig så fick jag helt enkelt försöka utmana mig själv. Hittade några tutorials som jag suttit med och en av dom blev jag väldigt nöjd med, speciellt då programmet som personen i tutorialen var en äldre version än de jag hade så det blev lite klurigare att försöka lösa vissa problem. Men som tur är så har jag lärt mig ett och annat av dessa 3 år och det var bra att jag fick användning för dom. Här är det klippet jag gjort (glöm inte att köra den i 720p):



Blev väldigt nöjd och tror jag kommer använda något liknande i min vikingafilm.

Så nu är det då 2 veckor kvar, slutspurten. Steven kommer dessutom tillbaka utvilad (förhoppningsvis) och utan en massa jobb av andra (han tänkte sätta igång med sin egen film) och säkert redo att sätta fart på mig nu det sista. Kommer bli intressant vad det kommer att ge mig. Känner nu att jag bara vill köra igång ordentligt så att jag är redo när jag kommer tillbaka till Sverige.

Så det var lite reflektioner denna gånger. More to come.

//KP